”Det som i världens ögon var dåraktigt, svagt, lågt, föraktat. Ja, det som ingenting var, det utvalde Gud.” Detta bibelord kommer i mina tankar då jag står och ser ut över de drygt 300 människorna, som sjunger, klappar händer och jublar av glädje inför Herren. Platsen är Kangaten i Omodalen i sydvästra Etiopien. Vi är samlade under ett tak av pressningar och tygbitar, som ger skydd mot den starka solen.  Här finns inga av våra självklara bekvämligheter som el, rinnande vatten, varmvatten, telefon eller affär. Ja, vi har inte ens en säng utan ligger direkt på den hårda marken i ett tält som vi tagit med oss.

Varför befinner vi oss här och vad är syftet med vårt besök?
För snart 40 år sedan kom de första svenska missionärerna till denna isolerade del av Etiopien. Man hade en längtan, en kallelse, att ge evangelium till nyangatonfolket, som då levde på stenåldersnivån. Missionärerna satsade på undervisning och sjukvård. Skolor och kliniker byggdes och människor kom till tro och lät döpa sig. Nyangatonfolket fick det mycket bättre tack vare missionens insatser.

I slutet av 1990-talet ansåg svensk pingstmission att man var klar med arbetet och att det var dags att lämna över allt till de etiopiska myndigheterna och missionärerna lämnade. Pingstkyrkan i Enköping hade lovat att vara ansvarsförsamling i Sverige för arbetet i Omodalen och hela sydvästra Etiopien.

Tänkte lämna uppdraget
Då jag gick in i arbetet som rådsledare för missionsrådet i Enakyrkan ingick också ansvarsområdet Omodaleni i uppdraget. Många tyckte att vi hade gjort vårt i detta område och att problemen och svårigheterna var så stora att det nu var dags att dra vidare och gå in i nya satsningar i ”lättare” områden. Då jag prövade detta inför Herren, upplevde jag starkt, att Enakyrkans uppdrag i Omodalen inte alls var avslutat utan att Herren ville mer med detta. Men hur skulle vi göra och vad skulle vi göra?

De båda församlingarna i området hade brutit med pingströrelsen i landet och format en egen organisation, men detta hade bara medfört att isoleringen blivit ännu större och många var både arga, besvikna och frustrerade.

Besök i Omodalen
I början av 2005 kände jag att nu är det dags, att göra ett besök i Omodalen. Jag, Kerstin och Lennart Lindström tillbringade ett dygn i Kangaten. Det blev en märklig upplevelse då vi inte alls kände oss välkomna, men Herren gav oss ett tillfälle. I månskenet satt vi flera timmar och samtalade och bad med några av ledarna i församlingen. Det var många anklagelser och besvikelser, som lyftes fram, men vi upplevde att Den Helige Ande började verka fram försoning. En av ledarna i församlingen berättar: ”Det var den kvällen som jag för första gången upplevde en strimma av hopp i mörkret.”

Vi lovade komma tillbaka då man bestämt sig för att försonas. Mycket hände under de kommande 20 månaderna. På vissa områden hårdnade kampen och många utestängdes från att vara med på gudstjänsterna och instrument och annan utrustning försvann.

I juli i år åkte två evangelister till Kangaten. De gick direkt till kyrkan utan att prata med någon. I en vecka bad och fastade de. Sedan började de ta kontakt med människorna och samlades till gudstjänster under en månad. Många nya människor sökte sig till kyrkan och tog emot Herren. En dopklass med 116 elever startades och många fick ta emot Andens dop.

Tanken på en konferens föddes och till denna inbjöds vi från Enakyrkan samt ledare från EHBC

Dags för konferens
Enakyrkan har tillsammans med EHBC sponsrat denna konferens och vi har med oss en liten generator, en förstärkare, mikrofoner och mat. Förväntningarna är på topp, då den första gudstjänsten börjar på lördagsmorgonen. Hela publiken gungar i sång och dans inför Herren och vi känner alla att det nu är Guds tid för Omodalen.

Ett 50-tal söker Herren till frälsning i den sex gudstjänsterna dessa två dagar. Klockan 6 på söndagen står en stor skara vid flodstranden då 68 personer döps. Offergången på söndagskvällen är en sällsam upplevelse då människor kommer fram och offrar, kläder, djur, pengar och annat.

Söndagen blir en lång dag och det är först framåt halv tre tiden på morgonen som jag kan krypa in i mitt tält. Vi har då under några timmar lyssnat och samtalat om hur vi tillsammans ska gå vidare för att stärka församlingarna och alla de nykristna i Kangaten och Kibish.

Hjälp till evangelister
Önskemålen, som man har, är inte alls orimliga. Hjälp med evangelister, hjälp med transporter, alfabetiseringskurser och hjälp att reparera kyrkorna.

Att vi ska hjälpa församlingarna i Kibish och Kangaten med fyra evangelister är det behov, som har den allra högsta prioriteten. Detta kommer att kosta 2000 kr i månaden och jag hoppas att det finns människor som upplever Guds kallelse att gå in och möta denna utmaning. Det är församlingarnas uppgift att utse dessa evangelister som träder in i tjänsten redan i januari. I augusti nästa år kommer de att skickas till bibelskolan i Loke på en kortare kurs för församlingsplanterare. Då det gäller de övriga önskemålen så får missionsrådet jobba vidare med dessa.

Glädje och tacksamhet
Gud utvalde det som människorna inte räknade med, det som var föraktat. Det är ingen tvekan om att många under de fladdrande pressningarna känner sig speciellt utvalda av Herren och glädjen, sången, dansen och tacksägelsen vill inte ta slut.

Vi känner en stor djup, tacksamhet till Herren, att vi personligen och Enakyrkan har fått vara med som en liten bricka i att förmedla hopp, försoning och framtidstro till två små kämpande församlingar i en del av världen som är så helt annorlunda mot vår, men där våra bröder och systrar i Herren finns. Kom ihåg dessa syskon i dina förböner i fortsättningen!

Enar Olsson

<<< Tillbaka